Mattias

Den postningen tänkte jag skulle vara en presentation av mig. Tanken är att länka till den från min profil.

Jag tänkte jag skulle börja tidigt. Rent formellt är min födelseort Haraker utanför Skultuna, enligt passet vill säga. Men det första stället som jag minns att jag bott på är Påskliljevägen på Gryta i Västerås. Det första minnet vet jag inte vilket det är då det är svårt att datera dessa. Men tror att jag har några få fragmentariska minnen från nyårsafton 1984. Men då var jag mycket ung, enbart lite över tre och ett halvt år.

Jag har en mindre bror som är lite mer än ett år yngre och en lillasyster som är född 1989.

När jag var 6 år så började jag på Luktärtens förskola där jag gick i två år.

När det var dags att börja skolan var det dock på Önstaskolan en bit längre bort. Första klassrummet vi hade är idag en del av biblioteket som ligger intill. Skolan var ganska full och de hade ont om klassrum, men i tredje klass hade de byggt färdigt den nya Piltorpsskolan dit vår klass fick flytta. Detta var ingen lång flytt utan enbart ett par hundra meter. Där gick jag sedan under mellanstadiet. Högstadiet gick jag åter igen på Önstaskolan då man byggt ut skolan men en ny högstadiebyggnad.

Även om jag gick på Önstaskolan bodde jag dock på stadsdelen Gryta som ligger strax intill Önsta. När jag var omkring 10 år så flyttade vi till Vildvinsvägen som även det ligger på Gryta, så det innebar inget byte av skola för mig. Tvärt om fick jag mycket närmare till skolan, enbart en kort tur genom Syrenvägen. Här bodde också morfar ett tag dess för innan, men han flyttade där i från innan vi flyttade till Vildvinsvägen.

Under gymnasiet gick jag på naturvetenskapliga programmet med inriktning mot teknik, vid Wenströmska gymnasiet. Numera har de rivit skolan och byggt bostäder där istället, men det var en gång det största gymnasiet i Västerås med omkring 2 000 elever. Idag finns det nog inget gymnasium i Västerås som har ens nära så mycket elever, antar jag.

Jag testade på både fotboll och hockey, men det var väl inget som jag hade talang för direkt. Istället blev det scouterna där jag och min bor började samtidigt.

Min första egna dator köpte jag för egna pengar 1994 och det var då en PC. Vilket var dyra saker på den tiden. Jag hade naturligtvis "lekt" med commodoren och amigan hos mina kompisar, även om jag aldrig ägde någon själv, men det här var en riktigt PC med windows. Det här blev sedan en lång tid mitt största intresse. Idag har det istället blivit mitt arbete.

Under sommaren 2000 gjorde jag lumpen vid Enköping och Östersund. Till hösten 2001 började jag studera Datateknik vid Mälardalens högskola i Västerås. Tröttnade dock på denna stan och flyttade 2003 till Linköping där jag fortsatte med att studera datateknik. Flyttade hem till Västerås igen våren 2009.

När det gäller fritidsintressen så försöker jag hela tiden hitta nya. Bl a har jag ett (eller eg två) akvarium. En kajak som jag använder allt för sällan, men är ute i naturen ibland. Jag fick ett nytt stormkök i julklapp som jag tänkte använda i år. Fotar lite ibland, och var med i en fotoföreningen i Linköping då jag bodde där. Jag tycker också det är spännande med forntidshistoria.

Just nu bor jag på Bjurhovda som jag upplever som ett ganska lugnt område. Syrran bor i Skiljebo och mina föräldrar inte långt där ifrån vid Odensviplatsen, förutom under somrarna då de bor ute vid Skultuna. Min bror bor dock i Göteborg sedan ett tag tillbaka.

Värderingar

Då var det helg igen och nu har jag fått tid att skriva något på bloggen igen. Jag tänkte att den här gången skulle jag skriva något mer viktigt. Jag funderat på vad det skulle kunna vara som är viktigt att spendera lite tid till att skriva under en fredagseftermiddag. Men, en viktig sak som jag skulle vilja skriva något om är det som brukar kallas för värderingar. Så jag tänkte jag skulle skriva en blogg-post om det.

Jag har varit slutledare många år och värderingar är antagligen det kraftfullaste verktyget man har att arbeta med som scoutledare. Låt mig förklara vad jag menar med värderingar.

För många år sedan besökte jag en stad här i Sverige där jag inte varit tidigare. Redan de första timmarna fick jag lära mig att det har var inte viken stad som helst. Det var en stad helt olika alla andra städer jag någonsin besökt. För det första transporterade sig folk inte med bil utan genom att gå eller cykla, och när man dit man skulle ställde man bara från sig cykeln utan att låsa den. Varför utan att låsa den? Jo, för detta var en stad som inte hade någon polis. Ingen tänkte ens tanken att stjäla något här. Saknades en cykel fick man ta reda på vem som lånat den. Hittade man en kamera eller telefon på marken tog man reda på vem som ägde den, tor sedan med sig någon kompis för att söka upp platsen där personen bodde och lämnade över denna. Ett enkelt tack, och sedan fortsätter man tillbaka för att hjälpa till med de saker som behövdes. På vägen tillbaka ser man någon som ensam stretar med att bära en tung vattendunk, men naturligtvis får han hjälp av ett gäng ungdomar som passerar förbi att bära vattendunken. Det är så ju så mycket enklare om man är fler som bär och ska man ändå åt samma håll, så varför inte hjälpa till. Samtidigt dyker det upp en person som har lite svårt att prata Engelska, men han verkar vara från Nambia utifrån hans t-shirt, efter en del teckenspråk förstålar vi att han letar efter en kiosk. Någon såg en nyss en kiosk och pekar. En kille går runt med en skylt runt halsen: "gratis kramar". En person tappar något på marken och någon springer efter för att lämna över.

På kvällen är det samling vid stora scenen, cheferna, en kvinna och en man, håller varsitt tal eller delvis tillsammans och hälsar oss välkomna. På kvällen sitter några runt en eldstad. De erbjuder oss som går förbi att sitta med och naturligtvis tar vi det erbjudandet. De är lika delar från Uzbekistan och Bromölla, och de förstämda sjunger just nu hejdlöst på ett språk som vi inte förstår, sedan lyssnar vi på deras traditioner och försöker hänga på så gott det går när de instruerar deras seder, de skrattar åt oss när vi försöker tala deras språk vi och åt dem när de försöker tala Svenska. Samtidig har några av deras ledare tillrätta någon sorts maträtt de haft med sig ingredienserna till och bjuder på. Sedan beger vi oss vidare till mötesplatsen för de äldre ungdomarna, här skrålas det hejdlöst och spelas hög musik, som vilken nattklubb eller festival som helst, men kön till juice-baren är allt för lång. Bättre att satsa på en toast och fanta istället. Dagen efter stannar vi på ett fik, en person sitter ensam vid ett bord så vi frågar om vi får flytta dit. Knasig kille, men en trevligt stund. Kanske ses vi igen senare. Någon snubblar på en tältspik, men sätter tillbaka den i marken igen och återställer varningsskylten som blåst bort. Ser samtidigt att en handduk som sitter på tork håller på att blåsa bort, lägger in det i tältet istället.

Den här staden skulle jag gärna ha bott i resten av mitt liv. Men, tyvärr var detta bara en tillfällig stad och tyvärr varade den vara en vecka under sommaren. Men var då en av Skånes största med 24 000 invånare. Och nästan allt som brukar finnas vid en vanlig stad fanns även här, till och med ett fältsjukhus dit ambulanserna kör de som skadar sig. Brandbilar. Banker, matbutiker, apotek, mataffärer, restauranger. Men ingen polis. Allt detta i texten har kanske inte hänt i exakt dessa detaljer, men inte långt ifrån. En underbar plats där det råder en sorts gemenskap där alla hjälper till och tar ansvar för varandra. Man hjälper till och respekterar varandra.

Och hur kommer nu värderingar in i allt det här? Jo, inom scouterna har vi något som vi kallar för värdebaserat ledarskap. Genom att själva ha schysta värderingar så lär vi ut det till andra. När vi ledare beter oss på det här viset mot varandra och mot ungdomarna, så beter de sig också ungdomarna på detta sättet mot varandra. Det är därför viktigt att hela tiden leda med goda värderingar. Även om detta bara var en för en vecka är jag helt säker på att de ungdomarna som varit med på ett sådant här läger är underrepresenterade i all form av brottsstatistik. På scoutaktiviteter är det inte tillåtet med alkohol när det är ungdomar med på arrangemanget, och när ledare måste röka så får man göra det så att ungdomarna inte kan se detta. Alla spår av droger leder till att man blir hemskickad, men det har jag inte ens hört talas om att det skulle har hänt någon gång.

På samma gång som det är viktigt att vara en förebild är det också viktigt att markera när någon gör något som inte stämmer med sina egna värderingar. Barn kan vara ganska elaka mot varandra. Tilltalar varandra med fula ord eller säger elaka saker till varandra. När det sker brukar jag bemöta detta direkt och få dem förklara vad de menar och varför de sa så, varpå de får förklara för den andra personen att det var något de inte egentligen menade. Det är inte lika roligt att kasta ur sig meningar om man sedan måste förklara vad man menar. Först när den ena förstått att det var elakt och den andra att det inte var något som menades så släpper jag det.

På ett scoutmöte gör man i huvudsak tre saker: (1) träffar andra ungdomar i samma ålder, (2) har roligt och (3) utvecklas som person till en ansvarstagande individ enligt scoutprogrammet som beskrivs i ledarskapsboken och innehåller 14 målspår för vad man anser att detta innebär i praktiken. Den sista av dessa punkter är ledarens del av mötet och det märker antagligen inte ungdomarna av om det går som det ska, de märker enbart av de två första, förrän de själva blir så gamla att de får gå en av scouternas ledarutbildning naturligtvis. De första två brukar ungdomarna sköta själva men är en nödvändighet för att få det hela att fungera.

Jag minns ett möte äär jag delade jag upp ungdomarna i mindre grupper, sedan valde jag ut en "ledare" per grupp av den typen som kanske inte är den naturliga ledare. Exempelvis en något mer tillbakadragen tjej i en grupp av killar. Sedan spred jag ut de olika grupperna i scoutlokalen men samlade alla "ledarna" för respektive grupp och gav dem en ganska komplicerad uppgift som gruppen skulle lösa. Sedan fick de gå tillbaka och förklara för de andra. Naturligtvis tog det inte en lång stund innan det kom massa ungdomar springande och ville få det förklarat av mig vad det var de skulle göra... varpå jag förklarade att det har jag redan berättat för dem.

Det här är en uppgift som handlar om värderingar. Att lära sig lyssna på någon man inte brukar lyssna på. Att lära sig att värdera samtliga individer i grupper på ett sådant sätt att de går att lyssna på. Något som naturligtvis barn och ungdomar har svårt för.

Jag tror det finns många vuxna som inte skulle klara av denna uppgiften. Kastar man in ett incitament att vinna, erbjuder en belöning, sedan ska en grupp mellanchefer sitta och lyssna på när en av de nyanställda ungdomarna förklarar en komplicerad uppgift. Det skulle nog vara en utmaning för många chefer.

Dessa har antagligen inte varit scouter, och har inte fått lära sig bra värderingar.

Tänk om alla kunde få vara scouter, och tänk.... om alla städer skulle vara på det här viset.